Kultur som stadsutveckling

Kulturkartan Norra Sorgenfri är ett initiativ från  ISU, Institutet för hållbar stadsutveckling, som har ambitionen att tillvarata och stimulera kulturella verksamheter av oilka slag som en del av Norra Sorgenfris utvecklingen från industriområde till stadsdel. Man har vaskat fram potensiella platser för kulturell verksamhet utöver de redan existerande i området och presenterar dessa med ägare, kontaktpersoner och eventuella kulturstöd. Från 1 bussagaraget, 2 Eons konferenslokal, 3 Cirkulationscentralen, 4 ödetomten och 5 allén till 6 solväggen.

Stadsutveckling vs. gentrifiering

Vad är gentrifiering egentligen? Vad skiljer en gentrifierad stadsdel mot en ogentrifierad? Och var går gränsen mellan stadsutveckling och gentrifirering?

Ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar stadsutveckling är på agendan så till den grad att det gått troll i termerna. De nämns i alla tänkbara sammanhang och syns på allsköns visitkort, samtidigt som gentrifiering alltid nämns i negativa ordalag. Detta skapar ett behov av förtydligande.

Alla tre variationerna baseras på det gemensamma och tongivande ordet stadsutveckling. Trots detta verkar många tolka ekologisk stadsutveckling som stadsavveckling.

Både stadsutveckling och gentrifiering syftar till en social statushöjning av ett område. Jag tror att valet av terminologi, som så mycket annat, ligger i betraktarens öga. Känner man sig drabbad kallar man stadsutveckling för gentrifiering, men om man är glad att någonting äntligen händer i sitt blåshål kallar man det bara stadsutveckling.

De brutalaste exemplen på stadsförändring är väl modernismens rivningar av centrala stadsdelar och deporteringen av de boende till förorter. Detta kallades med ett  förmildrande uttryck för "sanering", även om det ger associationen att de boende betraktades som ohyra.

Denna obarmhärtiga hantering av de få urbana miljöer vi hade skedde istället för en att man byggde nya städer i vårt ojämförligt glesbefolkade land.

Jag kallar det inte stadsutveckling utan stadsförändring, eftersom vi med lite precision i språket måste erkänna att trots att mycket byggdes under miljonprogrammet blev resultatet att summan av stadsmiljörer i Sverige minskade under nittonhundratalet. Suburbana miljöer, som kombinerade tråkigheten med landet med anonymiteten hos staden, ersatte urbana miljöer på ett sätt som innebar att en uppsjö av småföretagarbrancherr helt försvann från den svenska marknaden. Ett kulturmord som inte drabbade kontinenten, varför vi beskriver en normalt stadsliv med ordet kontinentalt. Denna sociotop borde vara en mänsklig rättighet och inte en lyxvara.

Bristen på urbana miljöer i Sverige och deras uppenbara kvaliteter i jämförelse med miljonprogrammens ljus-och-luft-getton har därför lett till en huggsexa där det råder säljarnas marknad. Även innan ombildningarna av de allmännyttiga hyresrätterna till bostadsrätter, kloggades genomflyttningen igen av utflyttade innehavare av förstahandskontrakt sålde dessa svart och att rika familjer försåg sina brats med lägenheter innan de var gamla nog att flytta in i dem.

Detta är negativ gentrifiering.

Prisökning utan kvalitetshöjning på de boendes bekosnad är definitivt negativt, men att stadsdelar blir populära, rustas upp och attraherar nya verksamheter och människor är också gentrifiering. Positiv gentrifiering. Motsatsen är alla de områden som blir eftersatta på grund av att folk flyttar därifrån och verksamheter läggs ner på grund av bristande kundunderlag. Återigen är de sårbaraste miljöerna miljonprogram, som ingen besöker förutam de boende, bruksorter och anläggningar, utan varken stadens variation eller den rumsliga flexibiliteten att inhysa annat än det gamla. Där centrumanläggningarnas lokaler gapar tomma och gatukontoret inte verkar skött underhållet sen området byggdes vill man inget hellre än att området upprustas och gentrifieras.

När verksamheter och kultur har försvunnit är det svårt att den kommer tillbaka. I Malmö har vi dock ett utbud av samtida kultur som inte står att finna i någon annan svensk stad. Ett tjugotal forum för samtida konst, varav de flesta är gratis och ofta bjuder på vernissage och performance. Centrala krogkvarter och spelställen för internationella och lokala band. Dessutom har vi i vår täta blandstad en så stor kulturell mångfald att den mer liknar New Yorks än Stockholm eller Göteborgs.

När det byggs nytt oroas vanligtvis de boende, men även de lokala näringsidkare som också riskerar att få höjda hyror. Detta känner vi till som NIMBY-effekten, även om de mest högljudda och politiskt framgångsrika brukar vara bostads- och fastighets ägare som oroas av värdeminskning. Byggs ett flerbostadshus intill ett villaområde är inte olyckskorparna rädda för gentrifieringen utan motsatsen.

Kultur som stadsutveckling

Gentrifieringens kretslopp brukar ofta börja med att en befintlig stadsdel med många låginkomsttagare blir intressant för konstnärer, författare, poeter, musiker, subkulturer i allmänhet och andra som värdesätter de låga hyrorna och autenciteten i miljöer långt ifrån etablissemanget. Efter dem kommer de groupies och hipsters som värdesätter att genom att hänga på någon lokal sylta råka träffa en kändis. Efter dem kommer allmänna plasma-TV-svennar vars resurs är pengar men inte ser värdet i det urbana mer än att det verkar vara populärt och under processen har sannolikt många trängts ut eller valt att flytta på grund av värdestegringen.

Om stadsdelen från början är ett hamn- eller industriområde är de sociala skadeverkningarna däremot så gott som obefintliga. Då blir gentrifieringen ett lagligt brott utan offer. I Västra Hamnen trängs inga fattiga bort. De är däremot välkomna att delta i rekreationen och stadslivet genom att det är utformat som en öppen stadsdel. Inte heller i Norra Sorgenfri finns boende som behöver stryka på foten. Här vill man nu från stadens sida aktivt gå in och värna om småskaliga kulturella uttryck för att under framväxten av stadsdelen låta den återspegla mångfalden som redan finns i staden.


Illustration av Norra Sorgenfri

Norra Sorgenfri - Norra Sorgenfri är ett centralt industriområde med stora ödetomter. Här har bl a räknemaskinsföretaget Addo haft sina lokaler. I den tidigare korvfabriken på Industrigatan ägnar man sig numera åt en annan form av korvstoppning. Där ligger nämligen Norra Sorgenfri Gymnastium.  Cirkulationscentralen hyser konstnärsateljéer och replokaler. Replokaler finns även Östra Farmvägen samt kontor och varuhus.


Utkanten i Norra Sorgenfri

Det anarkistiska aktivitetshuset Utkanten hade punkspelningar sina på Industrigatan tills de inte fick förlängt konstrakt på lokalen de hyrde. Norra Sorgenfris egen blogg Norra Sorgenfri Nu har såklart skrivit om Kulturkartan.


Galleri Loyals lokal i Saltimporten, Inre Hamnen

Saltimportens pionjärer

Ett annat område där kulturen bevisligen fungerar som en motor för stadsdelen utan att gentrifierengen skapar några förlorare är Saltimporten eller Hullkajen. Den finsmakande, minimalistiske arkitekten Jonas Lindvall ritade om industrilokaler på Hullkajen, Inre Hamnen, som nu hyser konstnärliga verksamheter som Galleri Loyal, tidigare residenter i Stockholm, och Apocalyps Labotek, som för övrigt varit med och tagit fram Norra Sorgenfris Kulturkarta. Lyxlunch för 85kr serveras på ruffa Saltimoporten Canteen . Än finns inga bostäder i området men någon plats att bygga på saknas inte. YIMBY ser fram emot både stadsutveckling och gentrifiering i dessa stadsdelar.